Orden som för alltid ändrade min syn på fotograferingen
- Therese Willén
- 17 mars
- 3 min läsning
För ett tag sedan fick jag ett meddelande efter en fotografering som stannade kvar hos mig långt efter att kameran hade packats ner och bilderna levererats. Men orden kom inte från kvinnan jag fotograferade.
Det var från hennes man och det han skrev ändrade hela min syn på fotografering för alltid.
Och samtidigt, i ett annat meddelande, skrev hon själv till mig: "Kan jag verkligen se ut så? Jag kände mig verkligen vacker. Jag har en helt annan syn på min kropp nu."
När jag läste hennes ord blev jag både rörd och evigt tacksam för den kväll vi haft. Att kunna ge någon gåvan att se sig själv genom min lins, utan självkritik, utan att granska varje millimeter av sig själv – det kändes ovärderligt.
Att stå framför en kamera
När jag tittar på bilderna från den här sessionen ser jag något som händer ganska ofta när jag fotograferar människor. Nästan alltid börjar det lite försiktigt. Lite stelt och nästan lite tillgjort. Den där känslan som många känner när de står framför en kamera för första gången.
Man vet inte riktigt vad man ska göra av sina händer. Man undrar om man står konstigt. Man tänker på hur man ser ut från sidan. Man är medveten om varje liten rörelse.
Idag är vi ganska vana vid att se bilder av oss själva men vi är samtidigt otroligt ovana vid att faktiskt bli sedda för den vi verkligen är.
Ögonblicket under fotograferingen när allt förändras
Men någonstans under fotograferingen händer nästan alltid något. Jag kan se hur axlarna sjunker ner. Hur andetaget blir djupare och hur skratten börjar komma på riktigt istället för att vara framlockade. Hur blicken förändras och kroppen slutar försvara sig och börjar bara vara.
Och i just den stunden fotograferar jag inte längre någon som poserar. Jag fotograferar någon som börjar känna sig hemma i sig själv. Och det min vän är en helt annan typ av fotografi. Mattias meddelande fick mig att inse att jag inte bara hade fångat en vacker kvinna på bild.....
Jag hade fångat ett ögonblick där något inom henne förändrades. Inte bara hur hon såg ut – utan hur hon började se på sig själv. Som om hon för en stund slutade ifrågasätta sig själv. Som om hon släppte taget om allt hon trodde att hon behövde vara och bara landade i sig själv.
Han skrev till mig samma kväll: "Jag måste bara tacka dig för att du boostar min frus självförtroende. Jag vet att hon kämpar dagligen med sig själv trots att hon är finast i världen. Hon kommer hem lyrisk efter er fotosession och strålar som aldrig förr. Så stort tack."
Det jag egentligen fångade
När jag tittar på bilderna från Maries session blir det så tydligt. I början finns den där lilla försiktigheten kvar i kroppen. Men bild för bild händer något. Blicken mjuknar. Kroppen släpper taget. Och till slut sitter hon där vid vattnet, helt avslappnad, och bara är.
Det är där det magiska händer. Inte i kameran. Utan i människan framför den. Och det är också därför hennes mans meddelande träffade mig så starkt. För det han egentligen såg var inte bara bilder. Han såg förändringen. Han såg hur hans fru kom hem och bar sig själv annorlunda – och det är något väldigt kraftfullt i det.
För sanningen är att fotografering egentligen sällan handlar om bilder. Den handlar om att någon för ett ögonblick får möjlighet att se sig själv genom en annan blick. En blick utan de där kritiska rösterna vi ofta har i våra egna huvuden.
Det handlar aldrig bara om bilder
Ibland behöver vi helt enkelt bara någon som hjälper oss att se det vi själva inte alltid ser.
Och kanske är det just därför jag älskar det här arbetet så mycket. Inte för att skapa perfekta bilder. Utan för de där små ögonblicken när någon tittar på en bild av sig själv och säger: "Vänta… är det verkligen jag?"
Kommentarer