med  fokus  på  det som är på riktigt

Och kanske är det också därför kroppen till slut säger ifrån ibland. För kroppen lagrar så mycket mer än vi tror. Stress. Ansvar. Rädsla. Kontroll. Sorg. Sånt vi tryckt undan. Sånt vi försökt tänka oss förbi istället för att faktiskt känna.

Jag vet inte riktigt när det hände. När vi slutade fira livet på riktigt. När det blev något vi gör lite snabbt, något vi slänger ihop, något som mest ska checkas av. “Vi kan väl bara ses hemma? Det behöver inte vara något stort...."

Det är där det magiska händer. Inte i kameran. Utan i människan framför den. Och det är också därför hennes mans meddelande träffade mig så starkt. För det han egentligen såg var inte bara bilder. Han såg förändringen.