Vi firar för lite. Och när vi väl gör det… så gör vi det halvdant.

Jag vet inte riktigt när det hände. När vi slutade fira livet på riktigt. När det blev något vi gör lite snabbt, något vi slänger ihop, något som mest ska checkas av. “Vi kan väl bara ses hemma? Det behöver inte vara något stort.”

Och jag förstår det. Livet går fort. Tiden räcker inte alltid till. Orken finns inte alltid där.

När någon faktiskt väljer att fira

Men strax innan påsk blev jag påmind om något. Hur det känns när någon faktiskt väljer att fira. Inte lite halvdant, inte “det räcker så här”, utan på riktigt.

Det här var en födelsedagsfest. Men det kändes inte som bara en födelsedag. Det var en middag med flera rätter, tal, skratt som avlöste varandra och små lekar som band ihop hela kvällen. En DJ som tog över när middagen var slut. Men det var inte detaljerna i sig som fastnade.

Det som stannade kvar var känslan. Att det här betydde något.

Varför väntar vi?

Han hade en tydlig vision. Han ville att det skulle kännas som deras bröllopsmiddag. Inte för att det var ett bröllop, utan för att han visste hur det kändes – och han ville känna det igen.

Och jag kunde inte riktigt släppa det efteråt.

Varför väntar vi med att skapa sådana stunder? Varför sparar vi dem till “rätt tillfälle”, till de där få dagarna i livet som anses vara värda att fira på riktigt?

För livet händer ju inte bara då. Det händer i allt däremellan. I relationerna, i skratten, i kvällarna vi faktiskt är tillsammans.

Det handlar inte om hur stort det är

Och kanske är det just det. Att vi väntar lite för länge. Att vi tonar ner, gör det lite enklare, lite mindre. När vi egentligen kanske bara vill känna mer.

För det handlar inte om hur stort det är. Det handlar om intentionen. Att någon har valt att göra det till något som betyder något.

Det är därför jag gör det jag gör

Och någonstans där landade jag också i varför jag älskar att göra det jag gör. Att få vara med när det händer. Inte när det ställs upp, inte när det blir perfekt, utan mitt i det.

När någon skrattar lite för högt. När någon höjer ett glas. När någon säger något som stannar kvar.

Det är de stunderna som blir kvar. Inte perfekta – utan de som är på riktigt.

Vill du se fler bilder från kvällen se portfolion här →

Therese W.